Frankrike älskar politik - och tror på den

Finanskrisen har skapat en svår konjunkturnedgång i västvärlden. Men olika folk hanterar krisen på olika sätt. I Sverige pratar vi sunt och förnuftigt om saken med låg och välbalanserad röst. Varje svensk verkar anställd av riksbanken. Gör avvägda uttalanden i tidningarna under rubriken "Folk tycker" med bild utanför ICA och tror att "först blir det lite sämre och sedan blir det nog lite bättre". Ingen pekar ut någon ansvarig utom förstås några kapitalister i USA men "de känner vi inte så vi slipper till och med vara arga på dem."

I Frankrike gick ett par miljoner på gatan häromveckan och demonstrerade mot krisen. Här är krisen politisk så Sarkozy kommer inte undan. Han tvingas till stora lånegarantier mot franska företag och drivs i alltmer protektionistisk riktning när han vill skydda fransk bilindustri och plocka hem tillverkningen av ett franskt bilmärke från Tjeckien till Frankrike.

Jobb och köpkraft är politiska frågor för fransmännen i ett land där politikerna beslutar om lägsta lönenivå, den s k smic. Fransmän tänker ungefär som många svenskar tänkte för tjugo-trettio år sedan. "Jag har rätt till jobb och en rimlig lön. Jag har rätt till en god köpkraft och lång semester och en rejäl pension och den ska betalas ut redan vid 60 års ålder för det är jag förtjänt av. Och presidenten har ansvaret för allt detta" I den liberala politiska uppfostran som svenska folket gått igenom är sådana tankar omöjliga i Sverige i dag. Men inte i Frankrike.

Inför presidentvalet 2007 gjorde den politiska veckotidningen Le Nouvel Observateur en undersökning över vilka politiska begrepp som tilltalade fransmännen respektive ogillades. Orden `liberal` och `kapitalism`kom långt ner på listan. 

Nicolas Sarkozys senaste tal till folket i TV visade en president med öppen gottepåse så att alla som skakats av minskad köpkraft på grund av finanskrisen ska få sin beskärda del av bidrag. En stat med ett sådant underskott i budgeten att det sedan flera år är en prioriterad krisfråga i Bryssel får sig ytterligare en törn. Och socialisterna i opposition är förtvivlade. De kan bara säga: "Bidragen borde vara ännu större".

Stig Dagerman på franska

Jag räknar till elva (11) olika titlar på franska bokhandeln Fnacs hemsida. Elva olika titlar på romaner, novellsamlingar, resereportage m m av Stig Dagerman. Alla förstås översatta till franska.

Gå in på Bokus eller besök en bokhandel i Sverige och du finner inte en enda att beställa. Le Clézio fick Dagermanpriset i höstas och sedan Nobelpriset. Norstedts som uppenbarligen sitter på rättigheterna har ändå inte reagerat. Inte en enda titel har tryckts om. Ibland finns det anledning att tala om en kulturskandal.

Saint-Germain des Près

Léo Ferré skrev Till Saint Germain des Près ära i början av 50-talet och sjöng den själv. Jag lyssnar på den och tänker på denna stadsdel på vänstra stranden i Paris som jag alltid älskat. Visst är det mycket nostalgi kring platsen med kyrkan och kaféerna Aux deux Magots och särskilt  Café Flore där Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt och arbetade åren efter andra världskriget och där existentialismen hade sitt epicentrum i världen under några år.

I dag är Saint Germain des Près det dyraste bostadskvarteret i den franska huvudstaden. Priserna på en lägenhet har krupit en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Området befolkas alltmer av affärsmän och rentiers med ofantligt mycket pengar. Parisarna säger att det mest rör sig om amerikaner och japaner fast så säger parisare gärna när de vill kritisera ett fenomen.

Ändå kryper jag gärna längst in på Café Flore. Jag passerar verandan där översminkade äldre damer poserar med en kopp te och sätter mig därinne där det fortfarande förs intima och ibland intellektuella samtal vid små träbord. Vid apéritifen finns politikerna där och kopplar av efter en dag av debatter i nationalförsamlingen några kvarter därifrån och i väntan på att klockan slår nio och det är dags att gå över gatan till Brasserie Lipp och äta middag. Sent på kvällen kommer de ibland tillbaka och tar en kaffe och en konjak och beblandar sig med en och annan journalist eller författare och unga sökare av båda könen.

Det kostar att dricka på Flore och få är de som arbetar vid borden som på Sartres och de Beauvoirs tid. Men samtalen pågår än och det gör en deltidsparisare som mig lycklig.

Sarkozy och hans folk

Finanskrisen slår hårt mot Frankrike. Landet påverkas starkt av krisen inom bilindustrin. Statens  finanser lider av ett upprörande underskott och fransmännens svaga köpkraft var redan före krisens utbrott i september föremål för stor oro. 

President Sarkozy har sedan han valdes i maj 2007 snabbt skaffat sig en helt dominerande maktställning i landet. Hans premiärminister och regering är i hans händer och tvärtemot sina föregångare är han både statschef och regeringschef med synpunkter på både stort och smått i politiken. Vänsteroppositionen har under samma period lidit skeppsbrott och saknar både reell och informell makt. Sarkozy förhandlar under denna krisperiod i huvudsak bara med de fackliga organisationerna.

Frankrike är politiskt ett ytterst spännande land och inte minst under denna krisperiod. Sarkozy är i vissa delar skamligt protektionistisk, spenderar statens pengar på lån och stöd till företag och på bidrag till olika medborgargrupper som kommit särskilt i kläm. Hans politik är social och populistisk till lika delar men han drar sig inte heller för att rikta starka och principiella anklagelser mot kapitalismens excesser.

Jag tänker rapportera om vad som händer i Frankrike politiskt, socialt och kulturellt. Om ett land som spelar en viktig roll i Europa men som det skrivs så lite om i svenska media. Följ med på resan till Paris och möt märkliga och spännande fransmän. Intellektuella, elaka, roliga. Eller bara galna. Välkommen på resan!