ostron ska sörplas

Igår var det oyster bar på min arbetsplats. Bretagnska ostron serverades med ett glas mousserande vin. Alla sörplade och det är ju rätt. Det gäller att få med så mycket som möjligt av havets smaker med varje ostron.

För ett tiotal år sedan besökte jag Cabourg vid normandiska kusten med mina döttrar som då var i tonåren. Cabourg heter Balbec i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Proust tillbringade flera semestrar på Grand Hôtel som är fiskebyns enda stora hotell och som ligger alldeles nere vid Atlantkusten. Framför hotellets matsal skummar vågorna från havet och människor promenerar på träplankor som löper över den steniga stranden. 

Den där söndagen i allhelgonatid tog vi tre först en  promenad på plankorna och jag berättade om Proust och hans liv. Sedan gick vi in till matsalen på Grand Hôtel och åt av en skaldjursbuffé som jag aldrig varit i närheten av vare sig tidigare eller senare. Det var ofantligt stort, fräscht och oerhört välsmakande. Döttrarna fick för första gången i sina liv upp ögonen för njutningen att äta skaldjur. Bara en sådan sak; att se sina döttrar upptäcka något nytt och se så lyckliga ut över den upptäckten.

Marcel Proust var en märklig författare och är värd att läsas. Han kan som många andra författare också föra oss med på resor och locka oss att besöka ställen som vi förmodligen annars aldrig skulle upptäcka. Cabourg med sin strand och sina skaldjur på Grand Hôtel är oemotståndlig.

Sök på nätet

Min blänkare om Pierre Moscovicis blogg saknade en adress. Här är den: http://moscovici.typepad.fr/blognational

Gå också in på www.laviedesidees.fr. La vie des idées är en tankesmedja med en generös utgivning av politiska skrifter med en gedigen vetenskaplig grund. Tankesmedjan har grundats av den politiska filosofen Pierre Rosanvallon och omger sig med en imponerande rad av kunniga forskare som också kan överföra vetenskap till politiska resonemang, i allmänhet i opposition till Nicolas Sarkozy och hans regering.

Jag vill också tipsa om www.alternatives-economiques.fr . Wojtek Kalinowski ansvarar för tidningens webbsajt. Wojtek har levt en stor av del av sitt liv i Sverige men bor nu i Paris. Han medverkar regelbundet med inlägg om Frankrike och Europafrågor i svenska tidningar, bl a i DN. 

Läs Moscovicis blogg

Du som läser franska har säkert också god koll på franska tidningar, sajter och bloggar. Jag vill här  bara tipsa om en politisk blogg som håller hög klass. Den skrivs av förre ministern och europapolitikern Pierre Moscovici. Han tillhör de ledande inom socialistpartiet. Hans framtoning är reflekterande och intellektuell. Hans analyser av läget i fransk politik är värda att läsas och hans texter får i allmänhet ett hundratal kommentarer på bloggen.

Moscovici tillhör gruppen kring Dominique Strauss-Kahn. Han betecknar sig som socialdemokrat och är en stark europavän.

En fransman mitt i krisen

"Den aktuella krisen i världen är politisk". Så säger Internationella valutafondens chef, den franske socialisten Dominique Strauss-Kahn i den statliga TV-kanalen France 2:s stora debattprogram A vous de juger ikväll. 

Hans deklaration pekar så tydligt på att finanskrisen har djupare orsaker än ett antal giriga finanslejon och företagsledare. Krisen följer på en global ekonomisk ordning som saknat politiska ramar och en fungerande social ordning och som därför kommit att gynna ett fåtal och missgynnat en hel värld. Girigheten hos vissa direktörer är skamliga i sig, menar Strauss-Kahn men det avgörande är att kapitalismen tillåtits expandera utan nödvändig reglering.

Den förre franske finansministern säger i TV-intervjun att världen bara kan ta sig ur den nuvarande krisen om bankerna får resurser att åter börja lämna krediter till företag och enskilda människor. När hjulen snurrar igen och konjunkturen vänder uppåt - 2010 enligt hans bedömning - måste alla goda politiska krafter införa ett regelverk som hindrar den otyglade kapitalismens missgärningar.

Dominique Strauss-Kahn betonar också i TV-programmet hur oerhört smärtsamt den nuvarande krisen slår mot människorna i utvecklingsländerna och att västvärlden har ett stort ansvar i att stötta dessa länder. Det är både en ekonomisk och moralisk nödvändighet, menar han.

Han är ju ändå vår påve...

Frankrike är ett land som styrs enligt republikens idéer om stark åtskillnad mellan stat och kyrka. Ingen religionsundervisning överhuvudtaget i de statliga skolorna. Religion är en privatsak och förpassas till hemmen och gudstjänstlokalerna. 

Som alla andra principfasta åskådningar så krackelerar förstås också denna sekulära hållning men det är en annan historia som jag får ägna mig åt i en senare text på denna blogg. För dagen handlar det om debatten i Frankrike om påvens uttalanden i frågor om sexualitet och i förhållande till kardinaler som förminskar förintelsen under andra världskriget.

Den katolska opinionen i Frankrike tillhör förmodligen Europas liberalaste men katolikerna är samtidigt färre och mindre inflytelserika i samhällsdebatten än i länder som Spanien, Italien och Polen. Jag får ibland intrycket att kyrkan spelar en mindre roll här än i Sverige. Kyrkan är en plats för de troende och utanför den kretsen spelar den opinionsmässigt en blygsam roll. 

I senaste numret av Le Nouvel Observateur uppmärksammas den radikala katolska opinionen. Prästen Jacques Mérienne säger: "Lekmännen tar makten bit för bit. Basen i den katolska kyrkan rör på sig". För liberala och radikala katoliker är påvens senaste uttalanden komplicerade.

Alla har uppmärksammat att Vatikanen ständigt driver åt höger sedan det andra vatikankonciliet på 60-talet. Nu befinner sig den officiella positionen så långt från vanliga europeiska och amerikanska katoliker att den inte längre går att överbrygga. Benedictus XVI är, säger en av de inflytelserika franska forskarna av modern katolicism, en akademiskt lärd person som tolkar livet utifrån dogmer och intellektuella resonemang. Vatikanens hållning i dag har snarare fjärmat sig från den relationella teologin som på samma gång stärker sin ställning i vissa andra kyrkor som den skandinaviskt-lutherska och gör dem mer attraktiva för vanliga människor.

Den radikala katolska opinionen i Frankrike bryts mot den mer traditionella som många troende tillhör. Några gudstjänstbesökare i en kyrka i Paris uttalar sig inför TV-kamerorna efter en mässa. "Han är ju ändå vår påve". säger en man. "Han är en lärd man". säger en annan. Åsikterna bryter sig men kvar står frågan: Hur länge kan en åldrad man, omgiven av några andra lika åldrade män, ogifta och avskurna från vanliga människors vardag, styra en kyrka som ska kallas världsvid och med rollen att skänka stöd och tröst och andlig och politisk vägledning? Om det är sant att basen i den katolska kyrkan, de kristna människorna, börjar röra på sig vore det verkligen ett friskhetstecken.

Den franska krisen förvärras

Igår gick löneanställda och arbetslösa inom både privat och offentlig sektor ut på gatorna i hela Frankrike. Polisen räknade med 1.3 miljoner demonstranter medan de fackliga organisationerna uppskattade antalet till 3 miljoner - uppskattningsvis i alla fall fler än vid den första demonstrationsdagen mot krisen i januari. Krisen fördjupas för varje dag. Nya otäcka siffror läggs på bordet och människorna känner helt uppenbart en stor oro.

Den franska fackföreningsrörelsen intar en annan attityd än den svenska. Dels använder den gatan som maktinstrument. Dels kräver den fler och starkare åtgärder av regeringen än den svenska. Här handlar det inte om lönesänkningar för att rädda jobben utan om löneökningar för att rädda de anställdas privatekonomi. Regeringen kan ju också lägga förslag om ökning av den statligt reglerade minilönen, den s k smic. Fackföreningsrörelsen med den politiska oppositionen i släptåg är på offensiven.

Premiärminister Francois Fillon sa i TV igår kväll att han inte planerar fler insatser för att minska krisens verkningar. Han hänvisar till de 26 miljarder euro som utlovades i december och de mindre stödresurser på 2.6 miljarder euro som presidenten lovade särskilt utsatta grupper i ett TV-tal i februari. Dessa insatser måste få verka innan regeringen eventuellt går vidare, säger premiärministern.

Regeringen presenterar i dagarna nya mörka siffror. Recessionen fram till halvårsskiftet 2009 beräknas till 2.9 %. Regeringen räknar också med att cirka 330 000 personer får lämna sina jobb under första halvåret. Statsbudgeten har sedan tidigare ett så svårt underskott att frågan ånyo kommer upp i EU för anmärkning.

Det finns röster som varnar för ett nytt 1968. Regeringen har all anledning att vara orolig. Kriser i Frankrike leder inte sällan till rejäla bataljer och hård konfrontation. IF Metall lär inte få gehör i dag om de åker ner till Paris och inför sina fackföreningskollegor CGT, FO och CFDT pläderar för lönesänkningar och samverkan med arbetsgivare och regering. 

Utbildning som distanserar

I fransk högre utbildning ingår ett antal s k grandes écoles. Det rör sig om statliga elitskolor med extremt tuffa inträdesprov. Elitskolorna som formar unga människor till ledande befattningar främst inom den prestigefyllda statsförvaltningen.

Den högsta av alla är L´école nationale d´administration (ENA) som är en inträdesbiljett till de riktiga statliga toppjobben, inklusive politiskt ledande positioner.  Jacques Chirac var en énarque som det kallas liksom förre premiärministern Dominique de Villepin. Däremot är Nicolas Sarkozy inte énarque utan bara (!) advokat. Han har också framtonat som mer folklig än tidigare presidenter, inte minst genom sitt sätt att dua och låta sig duas av vanligt folk.

Den som tror att socialistpartiets ledare inte har gått igenom ENA tror fel. De är snarare fler. Ségolène Royal och hennes förre man och tidigare generalsekreteraren i PS, Francois Hollande träffades under studietiden. Nuvarande PS-ledaren Martine Aubry är också énarque.

Det är naturligtvis inte fel att vara välutbildad men de franska elitskolorna skapar ett påtagligt avstånd mellan de politiska ledarna och det folk de ska tjäna. Det sas om förre premiärministern Alain Juppé att han åkte limousine redan som elev på ENA. Förmodligen en skröna men det säger en del om hur människor i Frankrike ser på sina ledare.

Elitskolorna har tillkommit för att demokratisera Frankrike och det är en av de mer märkliga tankespåren i franskt samhällstänkande. Enligt rådande uppfattning uppfylls demokratin om alla har rätt att gå en utbildning och ingen avstängs från ett arbete på grund av kön och social bakgrund. Den som däremot undersöker vilka elever som studerar vi elitskolorna kan konstatera att praktiskt taget alla studenter kommer från överklass eller övre medelklass och upptagningsområdet är till största delen de välbärgade områdena i huvudstaden. Det var inte meningen men som vanligt räcker inte den liberala modellen om samma formella chans för alla för att skapa verkliga förutsättningar för demokrati.

De franska socialisterna i kris (1)

Nicolas Sarkozy finns överallt. Han dominerar fullständigt den franska politiska scenen. Frankrike har haft fler fulländade maktspelare som ledare men frågan är om inte den nuvarande presidenten slår dem alla. 

Det är inte förvånande att oppositionspartierna har problem. Sarkozy har ju också lyckats locka över flera av vänsterns starkaste politiker som nuvarande utrikesministern Bernard Kouchner. Det högerextrema partiet Front National med Jean-Marie Le Pen i ledningen föll ihop i spillror vid senaste valet till nationalförsamlingen. Socialistpartiet faller nu ihop så att säga av egen kraft.

Socialistpartiets nya generalsekreterare heter Martine Aubry. Hon valdes med minimal majoritet vid en medlemsomröstning i november förra året. Detta val som av många ifrågasätts på rättsliga grunder föregicks av en offentlig holmgång mellan ett antal kandidater. Maken till pinsamma personstrider har inte ens Frankrike sett på många år. 

Partiet är splittrat mellan olika falanger som alla har sin egen ledare. Fransk politik fungerar så. Partier och partifraktioner är underordnade de politiska ledarna. De ideologiska skiljelinjerna inom socialistpartiet bär följaktligen ledarens namn. Här finns aubryanhängerna, royalisterna (!) som följer Ségolène Royal, les strauss-kahniens som består av den falang som ansluter sig till nuvarande chefen för Internationella Valutafonden, Dominique Strauss-Kahn och så falangen kring Paris borgmästare Bertrand Delanouë. 

Striden är inte på något sätt över i ock med att Martine Aubry valts till generalsekreterare. Den som säger att vi måste koncentrera oss på att slå Sarkozy i nästa val istället för att bråka internt får visserligen beröm för sin ädla hållning men ingen bryr sig om det i praktiken.

Franska socialistpartiet ger den politiskt intresserade allmänheten mycket intressant stoff till kremlologiska analyser och till gråt eller till hånskratt. Partiets ledande personer sliter sitt hår över de ändlösa striderna medan de fortsätter att själva med liv och lust delta i dessa strider.

I dag står de fackliga organisationerna för samtalen och dialogen med presidenten och regeringen. Samtidigt seglar trotskisten Olivier Besancenot upp som ett lockande vänsteralternativ för många. Han har nyligen bildat ett nytt parti, NPA, som är förkortningen för det nya antikapitalistiska partiet. En mediapersonlighet som inte kan hota socialistpartiet i grunden men skada dess möjligheter att ena vänstern i en framgångsrik opposition mot Sarkozy.

Socialistpartiet bråkar om idéer men är samtidigt påfallande idélösa. Kampen står idémässigt fortfarande mellan en traditionell sydeuropeiskt marxistpräglad socialistfalang - som alltid är i majoritet - och en falang som närmar sig ett mer socialdemokratiskt synsätt. De senare lyckas förmodligen aldrig att ta makten inom PS därför att det franska samhället med sin struktur inte förmår lösa sina problem med socialdemokratiska reformförslag.

Situationen är alltså mörk. Men fransk politik kan skifta snabbt. Det mesta beror då på om en ny vänsterledare med karisma uppstår som en fågel Fenix och förmår locka de övriga att följa honom eller henne. I så fall kan allt hända. Den förödande kakafonin upphör då som genom ett trollslag. Alla stryker ut vecken i kläderna och rättar till de tilltufsade frisyrerna och följer sin nya ledare. Plötsligt är alla interna strider glömda, livet har fått en mening igen och politiken ett innehåll. Tänk vad en enda person kan göra mycket.

Det franska köket och Balzar

Denna blogg handlar ofta om det konservativa eller klassiska Frankrike. Gamla kulturnationer klamrar sig gärna kvar i det förgångna lite för länge och det är verkligen fallet med det galliska riket. Och köket är inget undantag. Den franska matens gamla segerrecept kan ibland ligga hindrande i vägen för en viktig förnyelse. Samtidigt är de traditionella rätterna så goda att jag sällan sörjer att cross over-köket inte kommit lika långt i Frankrike som i Sverige.

Vem har trots det inte blivit besviken på krogmaten i Paris när vi snubblat över ännu en  s k turistfälla. Jag menar ändå att krogarna i Paris i allmänhet håller hög standard. Fransmän är normalt både kunniga och kritiska när det gäller mat.  Håller måltiden inte måttet så talar de om det för krögaren. Men de vet också att undvika ställen som ligger vid de stora turiststråken och väljer istället dem som finns på smågator och i de rena bostadskvarteren. 

Jag har ett tips. Vill du äta klassisk fransk mat så välj ett av de mer kända brasserierna. Ett brasserie håller öppet hela dagen och kvällen och serverar just fransk husmanskost med gott kött och härliga ostar och desserter. Du kan gå på La Coupole eller Brasserie Lipp. eller Vaudeville. Min favorit är Balzar som ligger på 49, rue des Ecoles i närheten av Sorbonne. Det är ett litet ställe men alltid fullsatt. Där ser du franska professorer trängas med andra intellektuella - jag mötte en gång filosofen Bernard-Henri Lévi i dörren när han svepte ut med sin berömda hårman och sin dyra vita skjorta uppknäppt ner på halva bröstet - och amerikanska turister som vill påskina att de också är intellektuella. De tror det räcker att låta något verk av Michel Foucault i engelsk översättning ligga framme på bordet mellan ostarna. Där äter du en typiskt fransk förrätt som ägg i majonnäs, följt av en pepparstek, liten ostbricka och som avrundning les profiterolles, en kaka med vaniljglass och mängder av varm chokladsås. En lätt måltid som sköljs ner förslagsvis med ett bourgognevin.

 Du möts i entrén till Balzar av en hovmästare med tjurens utseende och fientlig framtoning. Han misstror den reservation du gjort tidigare på dagen  och skickar dig alltid ut på en kylslagen veranda där du får bida din tid innan du så småningom släpps fram till ett bord. Men jag lovar; när du ätit klart, betalat och går mot ytterdörren är Tjuren vänlig och önskar dig välkommen tillbaka. Och då är du lycklig. Både av en ljuvlig middag och över att vara accepterad även av en svårflörtad fransk hovmästare.

Ansträng dig alltså lite när du väljer restaurang i Paris. Och boka en kväll på Balzar. Bon appétit!

Den tredje mannen finns kvar

Minns du den tredje mannen i det franska presidentvalet 2007? Francois Bayrou som representerar mitten i den franska politiken. En position som strider mot nationens politiska karaktär, om det nu finns någon sådan. Fransmännen själva ser dualismen som själva grunden för all politisk handling. Vänster eller höger, välj!

Bayrou representerar den mittenlinje som bara representerats av en president under hela femte republikens historia, från de Gaulles maktöveragande 1958; Valery Giscard d ´Estaing, Mitten i Frankrike representeras av ett parti som är kopplat till en socialt orienterad katolicism samtidigt som den försvarar upplysningstraditionen från 1700-talet. För en svensk är detta naturligtvis helt bisarrt, så indränkta i anglosaxisk liberalism som vi är i dag. 

Francois Bayrou är en typisk representant för denna mittenhållning.  I en TV-intervju häromdagen förklarar han att hans huvudinvändning mot president Nicolas Sarkozy är dennes uttalande om att framgång ytterst mäts i pengar. För Bayrou handlar politik om att bevara Frankrikes som en nation som försvarar de goda traditionerna, de andliga värdena och skolan som förmedlare av kunskap 

Bayrou talar som den man han är, uppvuxen i myllan  i ett landskap nära Pyrenéerna. Där födde han först upp duvor och sedan hästar för att så småningom disputera i klassiska språk och bli politiker. En man av god vilja som talar långsamt - ovanligt för en fransman. En man som är så förankrad i det klassiska Europa att han naturligtvis aldrig kan attrahera tillräckligt många väljare i dag för att kunna bli president, ens i Frankrike. Genom sin närmast agrara kulturkonservatism och antikapitalism skaffar han sig en position allt längre från den nya högern runt Sarkozy. Så långt ifrån sina forna samarbetspartner i gaullistpartiet att det på senare år har spekulerats om hans parti Modem t o m ska börja uppfattas som en del av vänsteroppositionen. Ack, så långt från sin svenska motsvarighet, Jan Björklund!

Kvinnodagen i fransk press

Frankrike har ett minst sagt svagt offentligt samtal om kvinnans ställning i samhället. Den 8 mars handlar förstasidan i Le Mondes nätupplaga om kvinnornas ställning i Iran. Libération som är den radikala morgontidningen i Paris behandlar kvinnornas ställning för hundra år sedan och i högertidningen Le Figaro nämns inte kvinnodagen eller kvinnofrågan överhuvudtaget. Ska franska media granska bristande jämställdhet väljer de att vända blickarna utomlands - gärna mot den muslimska världen - eller bakåt i historien. Jämfört med ayatollor och grosshandlare för hundra år sedan framstår dagens franska samhälle som ett under av jämställdhet.

Besök Marais!

Marais är ett av Paris äldsta kvarter och länge var det ett av de mer slitna. Det ligger mellan Centre Pompidou, kulturhuset för utställningar och eget skapande, och Place de la Bastille där ett gammalt fängelse låg det år, 1789, och den dag, 14 juli, då franska revolutionen föddes.

Du måste besöka Marais när du är i Paris. Vart och varannat hus berättar en historia från 1600-talet och nu är de flesta också restaurerade och har vackra fasader.

En av de praktfulla byggnader du inte får gå förbi är Hôtel de Marle som ligger på 11, rue Payenne. Svenska staten köpte huset i början av 1960-talet och här finns i dag det svenska kulturinstitutet med utställningar, gästboende för forskare, författare och journalister och ett välbesökt café med uteservering på den kullerstensbeklädda gården. (www.si.se/centre-culturel-suedois) 

Jag älskar dessa kvarter. När jag bor på hotell i Paris blir det Hotel Sévigné på 2, rue Malher. Mitt favoritrum ligger på sjätte våningen och jag kan se ut över place Saint Paul och över takåsarna bort mot Hôtel de ville. Jag behöver bara gå ett par kvarter för att nå Place des Vosges, ett av Paris vackraste torg där 1600-talsbyggnaderna med restauranger sida  vid sida under arkaderna omsluter den lilla parken med lekande skolbarn och yrkesarbetande parisare som njuter av solen en stund och äter en baguette innan de skyndar till nästa möte. Jag promenerar ofta bort till min stamkrog, Etamine Café på 13, rue des Ecouffes och äter Sylvains vällagade mat medan Philippe dukar vackert mitt bord och samtalar om dagens aktuella ämnen, både roande skvaller om kvarterets människor och reflektioner om livet i största allmänhet. Att sitta på Etamine café är att vila och njuta stillhet en stund men ändå vara med där det händer.

Paris har många stadsdelar  som lever som egna kommuniteter i den stora staden. Marais är en och denna känsla av egen karaktär förstärks ytterligare av att stadsdelen inrymmer två tydliga livsstilsgrupper, de ortodoxa judarna och de homosexuella. De lever sida vid sida, sällan tillsammans, men i respekt för varandra särskilt som de tidvis båda lever som utsatta minoriteter. Rue des Rosiers är huvudgatan i den judiska delen av Marais och där finns deras egna bagerier och slaktare och små hål i väggen där du kan köpa och äta underbara bröd och bakverk. Gågatan Rue des Rosiers är som ett myller av människor som pratar, skrattar och äter medan de långsamt knuffar sig framåt. Hbt-världens boklådor, barer och klubbar finner du snarare i kvarteren  något längre västerut, runt Rue des Archives. Kvällarna på dessa smågator är lika fyllda av människor och ett intensivt liv.

 Orkar du med två muséer också - det är inget krav för människorna på gatorna och på kaféerna är ändå mer spännande - så besök Picassomuséet på 5, rue de Thorigny eller Musée Carnavalet, 23, rue de Sévigné,  som visar konst och föremål från staden Paris historia. 

Fransk TV i Sverige

Svenska tittare med kabel-TV är rätt svältfödda på franska kanaler. TV 5 med program från hela den frankofila världen och France 2 som är den bredaste av den statliga franska televisionens kanaler finns tillgängliga.  TV5 tyngs av att kvällsprogrammet blir så sönderhackat av nyheter från alla de frankofila länderna. France 2 håller hög kvalitet men är som alla de stora franska kanalerna uppdelade i långa kvällsblock. Efter kvällsnyheterna kl 20-20.30 följer ett första block med ett program som ofta sträcker sig fram till kl 22-22.30 och därefter ett andra kvällsblock som pågår till efter midnatt. Det gäller att gilla något av de två program som bjuds. Annars är den TV-kvällen förstörd. Lyckligtvis går det att koppla upp sig på nätet och se en hel del av de andra statliga TV-kanalernas program i efterhand. Fransk TV vimlar av spännande dokumentärer, politiska och litterära debattprogram.

En liten uppstickare är musikkanalen Mezzo. Bakom den står Canal+ och France Television. Mezzo sänder dygnet runt med främst jazz under natten och ett par direktsändningar under dag och kväll. Bäst är kvällskonserten som startar cirka kl 20-20.30. Ikväll fick vi tittare vara med i Salle Pleyel i Paris där Chrstopher Eschenbach dirigerade Gustav Mahlers femte symfoni. En stark musikupplevelse. Mezzo är ju som musikkanal också tillgänglig för alla som inte förstår franska.

Riche mais triste

Jacques Marseille heter en fransk ekonomhistoriker som ofta syns i offentliga politiska sammanhang. Han konstaterar vid sitt senaste TV-framträdande att det franska folket är ett av världens rikaste folk efter det japanska och det irländska. Andelen fattiga fransmän - de som har lön eller bidrag under cirka 7 000 kronor per månad - är dessutom bara hälften så många i dag som för två decennier sedan. Men, tillägger han, fransmännen är ändå missnöjda. "Riche mais triste", konstaterar professorn.

Det finns ingen anledning att betvivla hans siffror men däremot hans resonemang. Det är ju ett  klassiskt retoriskt grepp bland högerliberaler att hellre studera löneutveckling hos fattiga grupper än att titta på klyftorna mellan fattiga och rika. 

Marseille påtalar att fransmännen är "riche et triste". Trots en vänlig och lite jovialisk uppsyn i TV-rutan ska man inte låta lura sig av hans moraliserande över fattiga gruppers ständiga missnöje när de fått det bättre. Han låter förstå att det är ett svagt karaktärsdrag hos dessa fransmän att gå ut och demonstrera, strejka i tid och otid när de borde vara lyckliga över att den fria ekonomin tvärtom bidrar till att göra livet drägligare för dem.

Människors klagan är inte en fråga om dålig moral och inte heller typiskt franskt även om just sättet att demonstrera sitt missnöje är mer uttalat i det landet än i Sverige. Däremot har det goda livet alltmer i västvärlden kopplats ihop med materiell välfärd och att efterlikna en borgerlig livshållning. Det kostar pengar att efterlikna människor som reser, skaffar kapitalvaror och designar sina hem. När meningen med livet framförallt kostar pengar räcker inte en liten standardhöjning jämfört med 1980 särskilt långt. I arbetslöshetens Parisförorter glimmar ändå guldkedjorna runt de unga killarnas halsar samtidigt som utanförskapet växer och självförtroendet sjunker mot noll.

När barn till bönder i fattiga glesbygder hamnar i storstädernas nerslitna förorter men tjänar tio procent mer än sina föräldrar har ändå inte tillvaron för dem förbättrats. Den har försämrats. Det kan inte Jacques Marseille läsa ut av sina siffror. Eller vill inte.