Han är ju ändå vår påve...

Frankrike är ett land som styrs enligt republikens idéer om stark åtskillnad mellan stat och kyrka. Ingen religionsundervisning överhuvudtaget i de statliga skolorna. Religion är en privatsak och förpassas till hemmen och gudstjänstlokalerna. 

Som alla andra principfasta åskådningar så krackelerar förstås också denna sekulära hållning men det är en annan historia som jag får ägna mig åt i en senare text på denna blogg. För dagen handlar det om debatten i Frankrike om påvens uttalanden i frågor om sexualitet och i förhållande till kardinaler som förminskar förintelsen under andra världskriget.

Den katolska opinionen i Frankrike tillhör förmodligen Europas liberalaste men katolikerna är samtidigt färre och mindre inflytelserika i samhällsdebatten än i länder som Spanien, Italien och Polen. Jag får ibland intrycket att kyrkan spelar en mindre roll här än i Sverige. Kyrkan är en plats för de troende och utanför den kretsen spelar den opinionsmässigt en blygsam roll. 

I senaste numret av Le Nouvel Observateur uppmärksammas den radikala katolska opinionen. Prästen Jacques Mérienne säger: "Lekmännen tar makten bit för bit. Basen i den katolska kyrkan rör på sig". För liberala och radikala katoliker är påvens senaste uttalanden komplicerade.

Alla har uppmärksammat att Vatikanen ständigt driver åt höger sedan det andra vatikankonciliet på 60-talet. Nu befinner sig den officiella positionen så långt från vanliga europeiska och amerikanska katoliker att den inte längre går att överbrygga. Benedictus XVI är, säger en av de inflytelserika franska forskarna av modern katolicism, en akademiskt lärd person som tolkar livet utifrån dogmer och intellektuella resonemang. Vatikanens hållning i dag har snarare fjärmat sig från den relationella teologin som på samma gång stärker sin ställning i vissa andra kyrkor som den skandinaviskt-lutherska och gör dem mer attraktiva för vanliga människor.

Den radikala katolska opinionen i Frankrike bryts mot den mer traditionella som många troende tillhör. Några gudstjänstbesökare i en kyrka i Paris uttalar sig inför TV-kamerorna efter en mässa. "Han är ju ändå vår påve". säger en man. "Han är en lärd man". säger en annan. Åsikterna bryter sig men kvar står frågan: Hur länge kan en åldrad man, omgiven av några andra lika åldrade män, ogifta och avskurna från vanliga människors vardag, styra en kyrka som ska kallas världsvid och med rollen att skänka stöd och tröst och andlig och politisk vägledning? Om det är sant att basen i den katolska kyrkan, de kristna människorna, börjar röra på sig vore det verkligen ett friskhetstecken.